Jag hatar..
(Jag ska försöka lägga in mera personliga inlägg nu och då.För att bloggenska bli mera personlig)
Jag hatar att förlora nån nära.
Och jag menar inte att nån dör, utan att man glider ifrån varanda.
Från att vara så himla nära och prata om allt,till att inte prata alls.
När man ser hen skratta vill man skratta ,
när man ser hen gråta vill man bara gå dit och prata med hen.
Man har så mycket att berätta ,men man kan inte.
Man vågar inte ta kontakt det känns så onaturligt att gå fram,eller ringa.
Man skulle behöva göra det för att inte ångra sig sen , men man gör det inte.
Man väntar på att personen ska ta kontakt igen.
Men det händer troligtvis inte.
Det kan vara nåt så enkelt som att man växt ifrån varandra, eller har olika vänner..
Men ibland är det bara det att nån slutar prata med en.
Man ligger vaken och funderar varför,vad har jag gjort?
Det här har hänt mig några gånger.Och jag hatar känslan.
Och nej jag är inte deppad.Jag bara tänker.
