Let me tell you all a story...
Jag vet inte egentligen. Ångesten river upp alla möjliga sår , saker jag glömt bort kommer upp till ytan. Gråter åt allt från saker som hände för en timme sen till sånt som hänt för flera år sen.
Drömmer massor. Vaknar ledsen med tryck över bröstet. Fryser massor, målar naglarna för att inte se hur blåa dom egentligen är. Tar ett milli-steg framåt och 5 tillbaks. Känner mig misslyckad i allt jag gör.
Frustrationen växer sig starkare över nya matlistan och dess kalori-innehåll. 1000 Frågor snurrar runt i huvudet. Varför får jag inte träna? Vad spelar nåt för roll? Varför tvingar dom mig att göra det jag allra minst vill? Varför vill dom se mig olycklig? Varför får jag inte bara leva som jag vill?
Portionerna jag nu tvingas proppa i mig känns som onödigt enorma mängder mat,kalorier och andra äckelheter. Ser dom runt om mig äta mindre. Skakar i hela kroppen. Lämnar mat. Kastar bort mat. Häller ut mjölkglaset. Gråter. Isolerar mig. Får fruktansvärda magsmärtor av att min magsäck vidgas. Mår fysiskt illa, men måste försöka hålla mig från att göra mig av med maten, trots att det känns som ett gift i mig. Trots att min kropp och mitt huvud gör allt för få mig att vilja springa till wc.
Försöker hålla mig upptagen , men det gör ibland ångesten starkare. Försöker jag skuffa undan tankarna eller komma på en mottanke , piskas jag med nyare starkare tankar.
Jag är så nervös att gå till skolan igen efter detta. Jag vet hur det kommer gå med maten där. Jag vet hur känslorna är där, då jag är trött. Jag stressar sönder över hur proven går/har gått för mig.
Varför blev det såhär?
Ja`a du varför blev det såhär? En fråga utan svar.
Små framsteg är också framsteg fast det säkert inte känns så just nu.
Stora bamsekramar av mej.