Jag älskade dig långt innan du fanns.
Några veckor innan mötet hade hela familjen träffat dig tillsammans med dina syskon. Ni lekte med varandra, gnydde lite och sprang runt som dom livliga, fyrfotade varelser ni är. Er mamma tittade oroligt på er då ni sprang längre bort från henne, men ni kom nog tillbaka. Du nafsade i mina vinterstövlar lekfullt och viftande på din knubbiga svans. Jag skrattade av lycka, över hur ett par skor kunde väcka så stor leklust i dig. Plötsligt spetsade du dina öron och sprang klumpigt iväg på dina ännu inte färdigt utvecklade ben. Det doftade mat.
Er första husse kallade er till matskålen. Dina syskon hann först fram och de trängdes. De morrade åt varandra och försökte desperat att bli den som först skulle få lägga ner sin nos och tunga i skålen.Du tittade förundrat på. Deras bråk ledde till att de helt glömde bort maten och började slåss istället. Du tog tillfället i akt och lufsade mot matskålen, och lät dina syskon strida ifred. I det ögonblicket visste hela familjen. Du hör hemma hos oss. Du är en del av vår familj.
Då vi först såg dig, var du ännu inte mogen att lämna din mamma. Du behövde hennes kärlek och fostran, och det skulle ta ett tag innan du skulle kunna ta emot de här sakerna av oss. Du fanns i mina tankar hela tiden och jag kunde knappt bärga mig tills den dag du skulle komma hem. Mötet som skulle ske en fredag eftermiddag. Det mötet är det finaste jag varit med om.
Jag satt i skolan och kollade otåligt på klockan. Jag visste att du redan kommit hem. Jag visste att du redan var i vårt hus. Jag visste att dina tassar redan nu hade vant sig vid tidningspappret på golvet och att du kanske redan hade tuggat på dina nya leksaker. Om några timmar skulle jag få se dig. Jag minns inte vad jag hade för lektioner i skolan den dagen, för tanken om dig var så mycket intressantare.
Jag ser vårt hus genom bussfönstret. Jag hoppar av bussen och öppnar dörren. Genast kommer du studsande. Med oproportionellt stora tassar och öron. Med en nos som var liten, kall och våt. Du hade dom oskyldigaste ögon jag någonsin sett. Jag fylldes med lycka. Du var hemma. Välkommen till oss.
Du lade dig med huvudet på tröskeln till farstun. Jag lade mitt huvud på tröskeln också. Så låg vi där och observerade varandra. Vem är denna varelse? Vi tittade varandra djupt i ögonen. Jag fällde en tår av lycka och visste att du kommer att betyda så mycket för mig. Vi fick så stark koppling redan då. Jag visste att jag kunde lita på dig och jag visste, att du visste, att du kunde lita på mig. Det kändes som att jag älskade dig redan långt innan du fanns.
Du, som fick namnet Shelby är nu fem år. Du är min bästa vän. Din päls har varit genomvåt av mina tårar. Ditt huvud blött av pussar. Du har varit orolig för mig och jag har varit orolig för dig. Vi har skrattat och viftat på svansen tillsammans. Vi har gråtit och gnytt tillsammans. Vi har sovit tillsammans för att hålla värmen och ensamheten borta. Vi har varit osams, och varit arga på varandra många gånger. Du stänger av dina öron ibland, och jag tror mig vara för upptagen för att se dig ibland. Vi talar inte samma språk. Vi förstår inte alltid varandra. Men jag vet, att vi förstår varandra bortom alla ord. Jag önskar att du kunde läsa det här och förstå hur mycket du betyder. Det kan du inte. Istället får du en extra godis ikväll och jag lovar dig att du får sova i din favoritfåtölj varje gång mamma inte är hemma.
( En essä som jag skrivit till modersmål idag)