Som det blev...
Hej!
Jag har varken haft lust eller ork att blogga.
Vet egentligen inte varför jag bloggar nu heller. Tänker att jag eller nån annan kanske nångång i framtiden vill läsa, och då kan det ju vara nice om det finns nåt att läsa.
Ni är ändå några läsare kvar fast jag inte skrivit.
Rubriken säger så mycket, men ändå ingenting.
Som det blev... livet mitt.
För tillfället ligger jag på sjukhus. Pga anorexin.
Min lever, njurar och hela kroppen höll på att bryta ihop och jag blev ofrivilligt tvingad till akuten för snart två veckor sen och där bestämdes det att jag skulle tas in. Jag fick massor massor med vätska och näring via dropp till en början, för att hålla mig vid liv har jag förstått. Sen sattes en mag/nässond in och jag fick näring genom den i ca. en vecka. Det gjorde ont och var obehagligt, både fysiskt och psykiskt. Men även detta har jag förstått var för att hålla mig vid liv.
Tankarna var, har varit, är och kommer att vara svåra. För nån dag sen fick jag ta bort sonden och blev tvungen/fick lov att börja äta vanlig mat igen. Känslorna svämmade över. Spänning, rädsla, vemod, tvivel, glädje, hopp och hopplöshet över att själv behöva föra gaffeln till munnen.
Vissa stunder är jag SÅ motiverad och hoppfull och har stora planer för framtiden. Och de stunderna har inte alls funnits på senaste tiden. Men ibland krälar något annat fram i mitt huvud och jag känner mig lika mörk och tom som jag är van vid. Dock tar jag vara på alla stunder, dåliga som bra, och känner in dem. För att känna in är viktigt.
Analysera, begrunda, känna in. Ibland bara låta en tanke komma och lämna lika snabbt igen.
Jag firar alltså min midsommar i en sjukhusbädd på avdelning E5 på Vasa central sjukhus. Jag hade velat fira den på annat sätt men vet ni vad? Jag har tak över huvudet, jag har korsord/tv/garn/dator/poddar/pennor/papper (osv), jag får näring, jag får besök vid varje besökstid av nära och kära, jag har hunnit tänka och vila massor och jag har tillochmed havsutsikt.
Det finns så mycket att vara tacksam över, åtminstone försöka. Men det är svårt.
Det är rent ut sagt åt helvete just nu, men det kunde ha varit värre.
Jag tog studenten för nån vecka sen också. Vill ni se bilder av det? Kommer säkert ett inlägg sen hur som helst. För att få tiden att gå lite fortare.
Ta hand om er!
Älskade vän!
Vilka fina tankar du har. Det blir nog bra fast det säkert kommer att kännas som att du stampar på ett ställe. Låt bakslagen komma och gå för att bli bättre och bättre.
Hejjar på dej fast jag int känner dej!
Ta hand om dej! Ett liten stund i taget <3