13 Saker som stör mig

Allmänt, tankar, tönteri / Permalink / 3
 
1. Folk som kör om mig då jag kör i högsta tillåtna hastighet.
Sitter alltid och surar i bilen då jag kör 50, på 50-område OCH SÅ KÖR NÅN JÄKEL OM. Tills jag kör bredvid dom vid nästa trafikljus (: (: (:
 
2. Folk som använder en och samma maskin på gymmet hur länge som helst.
Om man vill springa en timme på löpmattan, kan man väl dela upp det i omgångar
ELLER HOW ABOUT SPRINGA UTOMHUS???
 
3. Hur smutsig min bil är.
Sandig, lerig, geggig. USCH.
 
4. Det faktum att jag inte kan tvätta den för det är för kallt ute.
Det var ju varmare för nån dag sen, men då hann jag inte. Idag skulle jag ha tid, men det är -5 grader (: (:
 
5. Kläder som låtsas vara en storlek dom inte är. Typ en xs som är helt hänging och en XL som är spänd.
Och att inte kunna köpa kläder enligt storlek eftersom det är olika, inte bara i olika butiker utan på olika plagg.
 
6. Att mitt interna skol-wifi inte fungerar.
Det har det inte gjort hela 2016 + 2017 hittills, och ingen vet vad som är problemet.
 
7. Att bensin kostar nästan 1,60 €/liter.
Då man tankar för 20 € och mätaren knappt ändras.
 
8. Då blyet i pennan brakar av/tar slut mitt i ett skriv-flow.
Och så hittar man ingen vässare eller nytt stift.
 
9. Att ha ångest för att man vet att man kan få ångest.
Tänk så får jag ångest. Nu får jag ångest. Nej jag får inte ångest. Jo. Nej. Jo. Nej. Okej försent.
 
10. Hur mycket jag låter dig ta energi av mig.
Undermedvetet betyder du väl för mucket för mig.
 
11. Mitt lillfinger.
Som är böjt. Och värker. Och inte låter sig hittas något fel på.
 
12. HVC's telefontider.
Jag och andra är ofta lite upptagna med jobb och sånt mitt på dagen, men det är bagateller.
 
13. Då man är både kissnödig och törstig samtidigt.
Vad göra först liksom? Törsta sönder, men inte vara kissnödig? Eller kissa på sig, men inte vara törstig längre?
 

Om varför jag inte bloggat..

Allmänt / Permalink / 2
Som ni har märkt, eller inte märkt, har bloggen stått still nu ett tag. Tänkte berätta varför nu. Inlägget är ganska känsligt och kommer därför skrivas i etapper, den första nu. 
 
För nån månad sen började jag känna mig lite konstig. Jag kände att ätstörningen blev starkare och att jag inte kunde kontrollera det, och visste heller inte vad som triggat igång det. Jag blev trött, super trött. Så trött att jag skamligt nog slumrat till bakom ratten några gånger. Jag var ledsen, tyst och irriterad. Kände inte för att prata om mina känslor alls. Inte säga något, inte oroa någon, utan bara hantera allt själv.
Vilket jag i detta laget borde förstå att det inte går.
 
Allt fortsatte med att jag grät mycket. Jag grät åt att kompisarna lämnar skolan. Jag grät åt kärleksproblem. Jag grät åt tidigare trauman. Jag grät åt att jag hade mycket uppgifter i skolan. Jag grät åt jobbet. Jag grät åt att jag var ensam. Jag grät åt att jag var en dålig människa som inte hade städat osv.
 
Jag började svara "jag vet inte" mer och mer på frågor. Jag kände att allt var hopplöst och att jag helst bara hade stannat hemma. Jag hade 3 presentationer på tre dagar, varav en var en superviktig för mig. Jag hade inlämningsuppgifter. Jag hade sjukhuskontroller. Jag ville träffa mina kompisar. Jag var ledsen över att mina skolkamrater slutar skolan nu och jag lämnar kvar. Jag hade ett slutdiplom-arbete i bildkonst och dess vernissage. Jag fick extra uppgifter kastade på mig från höger och vänster. Intervjuer, affisher och en del annat. Jag kan inte säga nej så ställde upp på alla. Vi hade provvecka. Vi har penkkis. Jag har mina första skrivningar. Jag jobbade i princip 2 dagar varje veckoslut. Till sist fick jag feber och stannade hemma. Jag trodde att alla symptom berodde på att jag hade något virus i kroppen, men trots att jag frisknade till tog besvären inte slut. Jag hade besök till min fysioterapeut. Hon och jag kan prata jättebra. Om jag inte kan / vågar öppna mig och säga sanningen, får hon ändå fram den. Det besöket blev det ingen massage, kroppsuppfattningsövning eller fysisk aktivitet. Vi satt i en timme och pratade. Tills jag plötsligt utan förvarning brast ut i gråt. Jag grät och grät och grät. Jag kände att vi tillsammans hade hittat roten till något där. Hon blev orolig. Mamma blev orolig. Hon bad mig sova med henne den natten. Jag sa nej och gick upp till mitt rum. Väl där fick jag panikångest och skakade hysteriskt och grät framför spegeln på wc.
 
Jag smög ner till mamma och sov med henne hela natten. Där var det. Dom visste och dom var oroliga.
 
 
Min nacke och mina händer skakar ibland jättemycket. Det blev svårt att äta, både psykiskt och fysiskt eftersom besticken inte hittade från en skakande kroppsdel till en annan. Jag fryser mera. Har ibland smärtor i bröstet, kring hjärtat.  Jag sover ännu sämre än tidigare. Drömmer mera mardrömmar. Fick avboka abi-kryssningen. Blev tvungen att minska på jobbtimmar. Är superslut i kroppen och får kämpa med att vakna varje morgon, vilket aldrig varit ett problem för mig. 
 
Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände. Jag antar att det blev för mycket. Jag antar att det byggts upp en längre tid. Och jag antar att något vi pratade om under fysioterapin stack hål på en bubbla som skulle sprängas när som helst.
 
Därför har jag behövt omprioritera i livet. Bloggen har jag inte hunnit med. Jag tar dagen minut för minut just nu. Otroligt trött är jag iallafall, och orken räcker inte till bloggen. Jag vet ni förstår, men utan förklaring kan man inte försöka förstå. Så här är förklaringen.
 
Kram på er!
Till top