Som det blev...

Allmänt, Deep, Personligt, tankar, ätstörning, ångest / Permalink / 6
 
 
 
 
Hej!
Jag har varken haft lust eller ork att blogga.
Vet egentligen inte varför jag bloggar nu heller. Tänker att jag eller nån annan kanske nångång i framtiden vill läsa, och då kan det ju vara nice om det finns nåt att läsa.
Ni är ändå några läsare kvar fast jag inte skrivit.
 
Rubriken säger så mycket, men ändå ingenting. 
Som det blev... livet mitt.
För tillfället ligger jag på sjukhus. Pga anorexin.
Min lever, njurar och hela kroppen höll på att bryta ihop och jag blev ofrivilligt tvingad till akuten för snart två veckor sen och där bestämdes det att jag skulle tas in. Jag fick massor massor med vätska och näring via dropp till en början, för att hålla mig vid liv har jag förstått. Sen sattes en mag/nässond in och jag fick näring genom den i ca. en vecka. Det gjorde ont och var obehagligt, både fysiskt och psykiskt. Men även detta har jag förstått var för att hålla mig vid liv. 
 
Tankarna var, har varit, är och kommer att vara svåra. För nån dag sen fick jag ta bort sonden och blev tvungen/fick lov att börja äta vanlig mat igen. Känslorna svämmade över. Spänning, rädsla, vemod, tvivel, glädje, hopp och hopplöshet över att själv behöva föra gaffeln till munnen. 
 
Vissa stunder är jag SÅ motiverad och hoppfull och har stora planer för framtiden. Och de stunderna har inte alls funnits på senaste tiden. Men ibland krälar något annat fram i mitt huvud och jag känner mig lika mörk och tom som jag är van vid. Dock tar jag vara på alla stunder, dåliga som bra, och känner in dem. För att känna in är viktigt.
Analysera, begrunda, känna in. Ibland bara låta en tanke komma och lämna lika snabbt igen.
 
Jag firar alltså min midsommar i en sjukhusbädd på avdelning E5 på Vasa central sjukhus. Jag hade velat fira den på annat sätt men vet ni vad? Jag har tak över huvudet, jag har korsord/tv/garn/dator/poddar/pennor/papper (osv), jag får näring, jag får besök vid varje besökstid av nära och kära, jag har hunnit tänka och vila massor och jag har tillochmed havsutsikt. 
Det finns så mycket att vara tacksam över, åtminstone försöka. Men det är svårt.
Det är rent ut sagt åt helvete just nu, men det kunde ha varit värre.
 
Jag tog studenten för nån vecka sen också. Vill ni se bilder av det? Kommer säkert ett inlägg sen hur som helst. För att få tiden att gå lite fortare. 
 
Ta hand om er!

.

Allmänt, Deep, Personligt, tankar, ätstörning, ångest / Permalink / 1
Sitter vid köksbordet, väntar och bävar att klockan ska bli slagen och det är dags för kvällsmat och att sedan få gå och sova. Orkar inte med skolan, orkar inte vara social, har inte lust med nåt känns det som. 
 
Då jag är med honom, med mina närmaste vänner eller på gym då känns det ganska bra. Men där emellan  känns det som att det lilla russin till själ som finns kvar, skrumpnar mer och mer. 
 
Jag orkar inte blogga egentligen, ville bara få ut lite av det jag inte säger( utan att störa och besvära för mycket folk på instagram/snap) En yttepytte liten del av det jag inte säger. För det är mycket.
 
Jo förresten, jag är på sjukhus tre dagar i veckan nu. Gör allt för att slippa undan, men hamnar dit iallafall.
 
Tårarna är nära, då min hjärna inte ens klarar av att komponera ett bra inlägg till er.
 
(null)
 

Jag älskade dig långt innan du fanns.

Allmänt, Deep, vänner / Permalink / 0

 

 

Några veckor innan mötet hade hela familjen träffat dig tillsammans med dina syskon. Ni lekte med varandra, gnydde lite och sprang runt som dom livliga, fyrfotade varelser ni är. Er mamma tittade oroligt på er då ni sprang längre bort från henne, men ni kom nog tillbaka. Du nafsade i mina vinterstövlar lekfullt och viftande på din knubbiga svans. Jag skrattade av lycka, över hur ett par skor kunde väcka så stor leklust i dig. Plötsligt spetsade du dina öron och sprang klumpigt iväg på dina ännu inte färdigt utvecklade ben. Det doftade mat.

 

Er första husse kallade er till matskålen. Dina syskon hann först fram och de trängdes. De morrade åt varandra och försökte desperat att bli den som först skulle få lägga ner sin nos och tunga i skålen.Du tittade förundrat på. Deras bråk ledde till att de helt glömde bort maten och började slåss istället. Du tog tillfället i akt och lufsade mot matskålen, och lät dina syskon strida ifred. I det ögonblicket visste hela familjen. Du hör hemma hos oss. Du är en del av vår familj.

 

Då vi först såg dig, var du ännu inte mogen att lämna din mamma. Du behövde hennes kärlek och fostran, och det skulle ta ett tag innan du skulle kunna ta emot de här sakerna av oss. Du fanns i mina tankar hela tiden och jag kunde knappt bärga mig tills den dag du skulle komma hem. Mötet som skulle ske en fredag eftermiddag. Det mötet är det finaste jag varit med om.

 

Jag satt i skolan och kollade otåligt på klockan. Jag visste att du redan kommit hem. Jag visste att du redan var i vårt hus. Jag visste att dina tassar redan nu hade vant sig vid tidningspappret på golvet och att du kanske redan hade tuggat på dina nya leksaker. Om några timmar skulle jag få se dig. Jag minns inte vad jag hade för lektioner i skolan den dagen, för tanken om dig var så mycket intressantare.

 

Jag ser vårt hus genom bussfönstret. Jag hoppar av bussen och öppnar dörren. Genast kommer du studsande. Med oproportionellt stora tassar och öron. Med en nos som var liten, kall och våt. Du hade dom oskyldigaste ögon jag någonsin sett. Jag fylldes med lycka. Du var hemma. Välkommen till oss.

 

Du lade dig med huvudet på tröskeln till farstun. Jag lade mitt huvud på tröskeln också. Så låg vi där och observerade varandra. Vem är denna varelse? Vi tittade varandra djupt i ögonen. Jag fällde en tår av lycka och visste att du kommer att betyda så mycket för mig. Vi fick så stark koppling redan då. Jag visste att jag kunde lita på dig och jag visste, att du visste, att du kunde lita på mig. Det kändes som att jag älskade dig redan långt innan du fanns.

 

Du, som fick namnet Shelby är nu fem år. Du är min bästa vän. Din päls har varit genomvåt av mina tårar. Ditt huvud blött av pussar. Du har varit orolig för mig och jag har varit orolig för dig. Vi har skrattat och viftat på svansen tillsammans. Vi har gråtit och gnytt tillsammans. Vi har sovit tillsammans för att hålla värmen och ensamheten borta. Vi har varit osams, och varit arga på varandra många gånger. Du stänger av dina öron ibland, och jag tror mig vara för upptagen för att se dig ibland. Vi talar inte samma språk. Vi förstår inte alltid varandra. Men jag vet, att vi förstår varandra bortom alla ord. Jag önskar att du kunde läsa det här och förstå hur mycket du betyder. Det kan du inte. Istället får du en extra godis ikväll och jag lovar dig att du får sova i din favoritfåtölj varje gång mamma inte är hemma.  

 

 

( En essä som jag skrivit till modersmål idag)

Till top