Hej.
Jag är helt tom egentligen, vill bara visa att jag lever.
Har inget att säga.
Idag har poliklinikpersonalen ett möte, där min framtid bestäms.
Det är frågan om sjukhusvistelse eller ej.
Jag är nervös, trött, ledsen och tom på samma gång.
Kommer tillbaka till samma mening med jämna mellanrum i denna blogg,
Jag vill, men jag vill inte.
Jag får föresten inte träna alls nu.
Så jag tokstädar, gör läxor, sover, målar och syr.
Jag saknar promenader och cykelturer i solen.
Jag saknar gym.
Men mest av allt saknar jag det lugn som infann sig efter träning.
Ett lugn, då jag kände att jag faktiskt mår bra.
Att jag kan något.
Att jag duger.
Jag låter inte mig själv le.
Blir så arg på mig själv då jag känner skratt och lycka bubbla upp.
Jag kan skratta, men tvingar det genast ner i halsen igen.
Jag får inte vara glad.
Jag är inte värd det nu.
