http://jonnasdagbok.blogg.se/

Då jag gick i lågstadiet var jag överviktig.

Andra elever påpekade detta med jämna mellanrum, eftersom jag själv tydligen inte visste.

Tro mig , det gjorde jag.

Men det "lustiga" är att det som tryckte ner mig mest var inte elever, utan personalen i skolan.

Närmare bestämt skolhälsovårdaren.

Jag vill inte hänga ut någon, men jag måste få skriva ut om det här.

Då jag gick i lågstadiet blev jag flera gånger i veckan hämtad från lektion.

Jag visste precis på knackningen att "nej nu kommer hen".

"Kommer du med en stund"

Inför hela klassen, inför elever som kallat mig fet, ropade hen upp mig, pekade ut mig.

Flera gånger i veckan.

Då jag kom fram till vård-rummet visste jag exakt vad som väntade.

Kläda av mig, mäta mig, väga mig, kritik och en lapp hemskickad.

Det var rutin, men tog ändå lika jävla ont varje gång vågen visade minsta lilla mer.

"ät mindre, motionera mer"

"bort med chips,godis,glass, läsk och bullar"

Och då det lyckades och min viktkurva pekade neråt, då fick jag beröm.

Då hade jag presterat , och då var jag duktig.

"fortsätt såhär"

 

I högstadiet var det samma sak,

Inte lika intensivt, för jag hade då lyckats få viktkurvan normal.

Men ändå fick jag beröm varje gång vågen visade en mindre siffra än sist.

Detta sporrade mig massor.

På hälsolära lektionerna tog läraren flera lektioner för att berätta om allt skadligt med övervikt, men då vi kom till undervikt och ätstörningar klickades en powerpoint fram och vi uppmanades att läsa själva.

I högstadiet gick jag ner ca.5 kilo.

Jag hade aldrig stora problem med maten.

Många skippade lunchen, men jag bestämde att aldrig göra det, för det ansåg jag vara löjligt.

 

Nu börjar jag gymnasiet.

Jag kontrollerade mitt matintag noga, med appen som jag ännu använder.

Ibland var jag utan app i perioder, ibland kom den tillbaka.

Ju längre mot sommaren det gick, desto värre blev det.

I Övis mötte jag för första gången en skolhälsovårdare som brydde sig om annat än min vikt.

Jag besökte henne en hel del, med allt från feber till svimning.

Hon tog blodtryck, och diskuterade om allt möjligt.

Självklart vägde hon mig också.

Jag vägde X5 kg och hon sa aldrig att det var för mycket.

Efter ett tag vägde hon mig igen och jag vägde X0 kg och hon blev orolig.

Hon satte sig ner på golvet, höll min hand , tittade mig i ögonen och sa:

"mår du bra?"

"ja?"

"äter du tillräckligt?"

"....jo.."

"Säker? Lova mig att inte gå ner mer, lova mig att äta ordentligt."

"mm"

14 kg senare...

Nu är det sommarlov, och jag trodde allt detta berodde på skolstress.

Men nej, vad fel jag hade.

Sommaren gjorde det inte lättare alls.

Jag är jättestressad att börja skolan igen.

Jag har dock bestämt mig att ta gymnaiset på 4 år istället för 3.

För att orka, och för att ens ha en chans att ta studenten någon gång.